Ett plus och ett minus
Jag behövde en "nystart" i en ny stad med nya människor och nya bekantskaper. Ett miljöombyte helt enkelt.
Det tog inte lång tid i Göteborg innan jag träffade Marcus, vi blev blixtförälskade båda två och kort efter vi träffats.. (några veckor typ) så flyttade vi ihop. Allt kändes och känns fortfarande så rätt. Han är mannen i mitt liv.
Tidigt i höstas började vi diskutera huruvida vi skulle börja skydda oss så att vi eventuellt inte satt oss i en situation där vi blev med barn och sen inte visste hur vi skulle göra. Vi båda kände att vi inte ville börja skydda oss utan att "händer det så händer det". Och sen hände det! Det var som att min kropp hade lyssnat på vad vi sa och bara "ja men dåså". Haha!
Jag kände på mig att jag var gravid så jag gjorde ett graviditetstest - negativt?! Va? Okej det var ju konstigt.
Det gick en vecka, ingen mens. Gjorde ett till test bara för att vara säker.. Och hann knappt kissa klart innan det visade positivt. Mitt hjärta slog så fort. Marcus var inte hemma. Panik fast ändå inte. Konstig känsla i kroppen. Dubbelkollade testet typ 20 gånger så att jag inte sett fel. Var jag verkligen gravid? Som jag längtat. Men nu när det väl hände så var det så overkligt. Tårarna kom. Jag grät. Vet inte om jag var ledsen eller lycklig. Ringde Marcus som var påväg hem och grät i telefonen. Berättade för honom (haha jag vet.. Vem fan berättar över telefon men jag skyller på att jag var i chock!)
Han kom hem och vi kramades länge. Jag grät lite mer. Vi var lyckliga! Om än i chock men lyckliga.
Nu såhär flera veckor senare så känns det så himla självklart. Vi ska få en bebis! Jag ska bli mamma och han pappa.
Detta trodde jag aldrig för ett år sedan.
Livet är väl för underbart!
skriven
Livet ÄR underbart!
för två år sedan trodde väl jag aldrig att jag skulle träffa mannen i mitt liv, bli gift och vänta barn. och nu känns de så otroligt självklart!! <3